Dikt
”Vad tänker du på när jag greppar taget om ordet ”ting” och lämnar overklighetens skugga bakom dig?”
Det var så min mystiske mormor brukade säga och efter varje avslutad mening, tittade hon på mig med sina stjärnklara ögon och blinkade lätt med ögonlocket.
Hon var kvinnan med glädjefull mystik och varje andetag var som en harmonisk sång för mina öron.
Jag brukade lyssna på dem när jag vilade kinden mot hennes knä och känna känslans harmoni infinna sig i mina innersta tomrum.
Det var det bästa med fru mormor. Att hon kunde fylla ut mina tomma små hål med kärlek, känsla och sagosglitter. Hon fanns alltid där. Och hon gömde sina dyrbaraste guveller i mitt hjärta så att jag skulle kunna glittra ikapp med dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar