Enkelhetens magi har växt sig in i storheten. Den slingrar sig runt mina ben och tar mig till platser bland doftande stränder, morgondimma och sjungande klagosång. Enkelhetens magi har förbluffat mig. Har gjort mig full av stillande vattendroppar som rinner ner längst tinningen, från regnet jag visste skulle komma.
Det har hänfört mig, förtrollat mig tagit mig till nya platser jag inte visste fanns. Har slitit mig ifrån traditionens enkla boning, för att göra livet lite mera exalterande. Den har lämnat mina sista bitar från min utmärglade kropp och tagit resterna vidare till en annan dimension. Vi får se vart det landar.
Jag kan bara ge vidare.
Och det är bilderna som talar, det är de som visar vägen ut det är dom som finns där och kommer ut ur mina händer. Som slingrande solstrålar som bränner sig fast i underlaget av det som kom först. Det kan vara jag. Det kan vara jag som ligger där nere och får solstrålarnas brännande rivsår genom huden. Under, igenom, bortom, det som vi inte längre kallar hud.
Ozonlagrets bleka stämma viner genom vinden och vi står som förstenade fångar, och lapar in hettan som gör varje kropp het. Vi blundar för förödelsens mekanismer, vi blundar för att något kan vara starkare än vi.
Vi är Jorden. Orden rullar i våra huvuden. Det är egensinnade apparater som ställer sig på toppen av berget men utan att förstå att det finns inget berg. Det är vi som skapar det. I våra huvuden.
Det bränner på underarmarna.
