En skräckis: Jag har en fågel i örat

Jag har en fågel i örat och jag vet liksom inte riktigt vad jag skall göra med den. Den piper, spottar och fräser och när som slänger den ut sin tunga... och skriker dom små orden, sakta:

"Va, tror, du, att, du, glor, på?"

"Eh, Dig.. ja, jag glor på dig! För du är så stor och så liten och du pickar på mig så att det känns."

"...Vet hut din jävel..." sade den med mörk stämma och dess ögonbryn föll längre, och längre och längre ner...

Som om fåglar kunde morra...

Jag har en fågel i örat

och jag vet precis vad jag skall göra med den! Den skrämmer bort det som min hjärna inte har något till. Ja, den är min bittermajja och den blänger med sina ögon längst öronsnibben... och i mörkret viskar den:

"Vet hut, din jävel..."

Sen blir jag fri.

Lite naket, lite roligt och lite buttert.

"Va glor du på??"

"Dig..."

Jag drömmer mig bort en stund i höstmörkret och tittar på stora tallen och löven som är borta och jag känner doften av luften som är renare än smaken av vattenkristaller och dimman den myser och ljusen dom värmer och i bland sipprar solens strålar ner på mina kinder.... och gör mig rosig på kinderna.

Det är höst nu.

Och jag myser.